Jag har kommit till den punkt att jag nog måste hissa upp muren igen. Det går inte mer. Det är för mycket på för kort tid. Kärlek gör för ont. Jag vill säga någonting annat, men jag kan inte. Jag kommer inte kunna säga något annat om den förren jag faller dit igen, för vi vet alla att det kommer jag. Om jag träffar någon jag gillar, glömmer jag allt jag någonsin tänkt och så river jag muren sakta och osäkert. För att sedan efter en tid behöva bygga upp den igen. Samma visa, gång på gång. Samma smärta, gång på gång. Utmattande är det för kropp och själ. Denna ständiga uppbyggnad av sig själv, brytas ned och byggas upp, fan jag pallar den inte. Jag vet att det inte kommer bli så, jag är för känslig, men hade jag fått välja hade jag varit själv i flera år. Så många som vill vara med någon och så jag som helst av allt vill vara själv, men ska envisas med att kasta mig in i saker.

Livet är ironiskt, förjävligt och underbart. Bara att leva med det. Allt blir så mycket lättare med den där muren uppe. Så mycket mer okomplicerat och framför allt, framför allt.. mycket mindre läskigt. Att visa vem man är, det är det läskigaste som finns. Skönare att skita i det och bara vara skön.

- MF