Den senaste veckan har jag sett min bäste tagit studenten, firat henne med kalas, skrattat, tränat, hoppats, tänkt, analyserat, jobbat, blivit beroende av gossipgirl och varit så trött att jag hållit på att somnat sittandes x antal gånger.

Vad är det med natten som gör att allt känns så mycket starkare då? Hjärtat dunkar hårdare och tårarna trillar fjäderlätt. Som om det är enda tiden på dygnet hjärnan får tänka. Kanske för mycket för ens eget bästa. Jag är ett planeringsfreak därför har jag så svårt att acceptera att vi inte kan planera allt. Man kan inte planera detta liv och man vill det inte heller. Antar att det bara är min försvarsmekanism för att inte ha ont. Jag har sedan länge förstått att jag aldrig kommer vara en sån som kan stänga av känslor, därför försöker jag kanske planera in i framtiden i hopp om att kunna förhindra den smärtan som faktiskt är en risk man måste ta.

Lite bilder från den senaste veckan som har svitschat förbi. Riktigt kallt och pissdåligt väder, men jag har ändå haft det bra och mått alldeles perfa tack vare mina fina vänner (nej det kan man faktiskt aldrig säga för många gånger).