Vad är det med natten som gör att allt känns så mycket starkare då? Hjärtat dunkar hårdare och tårarna trillar fjäderlätt. Som om det är enda tiden på dygnet hjärnan får tänka. Kanske för mycket för ens eget bästa. Jag är ett planeringsfreak därför har jag så svårt att acceptera att vi inte kan planera allt. Man kan inte planera detta liv och man vill det inte heller. Antar att det bara är min försvarsmekanism för att inte ha ont. Jag har sedan länge förstått att jag aldrig kommer vara en sån som kan stänga av känslor, därför försöker jag kanske planera in i framtiden i hopp om att kunna förhindra den smärtan som faktiskt är en risk man måste ta.

Tack för att du alltid har stått upp och stöttat mig, för att du alltid har trott på mig, för att du orkar med mitt berg och dalbane mående, för att du suckar högt och säger att jag borde starta en egen firma när jag alltid ska skicka tillbaka kläder, för att du kan sitta länge och hålla om mig i din famn när det gör ont i mitt hjärta, för att du alltid ställer upp, för att du alltid tycker det är jobbigt att göra en inbakad fläta i mitt hår för du säger att du är så "dålig", för att du skrattar åt mig när jag får kärringstopp (ha ha), för att du alltid sätter mig och min bror i förstahand, oavsett vad som än händer. Och sist men inte minst, tack för att du alltid gjort det klart för mig att du alltid kommer att älska mig och aldrig svika eller lämna mig. Det finns ingen finare människa än sin mamma, håll om henne hårt & släpp aldrig taget. Jag behöver dig och jag älskar dig. Mest av allt. ♥

"Tänk så många gånger man tvekat. Tvivlat. Velat. Börjat tänka i negativa banor, nästan nedvärderat sig själv. Att man inte kan, att det inte går, att man kommer mötas av ett nej. Men vill man något måste man våga make it happen. Våga ta det där skrämmande första steget för att målmedvetet kunna vandra mot sitt mål. Oavsett om det är ett jobb, en kille eller en dröm. Man ska inte gå runt och tänka "jag kan inte", man kommer definitivt ingenvart om man inte försöker.

Det finns bara en sak jag inte kan och det är att flyga. 
Och då kan jag ändå köpa en flygbiljett"

Jag är vaken och jag gråter, han är naken och han sover. Han fick svaret, jag fick frågor men vi klarar oss till våren. Jag är skadan, han är såret och vi båda skapar tåren men även om han klagar på mig ska vi klara oss till våren. Det finns ingenting som vi inte kunnat ta oss igenom. Det verkar som jag alltid fuckar up men om han drar, så har han ingen kvar att klaga på och det vet du om. Du är brasan fylld med lågor, spolas bort av mina vågor för jag hatar när han gråter men vi klarar oss till våren. Vi älskade på molnen och jag lämnar dig på molnen. Jag är sämst men du förstår mig, så vi kämpar fram till våren.

Jag har kommit till den punkt att jag nog måste hissa upp muren igen. Det går inte mer. Det är för mycket på för kort tid. Kärlek gör för ont. Jag vill säga någonting annat, men jag kan inte. Jag kommer inte kunna säga något annat om den förren jag faller dit igen, för vi vet alla att det kommer jag. Om jag träffar någon jag gillar, glömmer jag allt jag någonsin tänkt och så river jag muren sakta och osäkert. För att sedan efter en tid behöva bygga upp den igen. Samma visa, gång på gång. Samma smärta, gång på gång. Utmattande är det för kropp och själ. Denna ständiga uppbyggnad av sig själv, brytas ned och byggas upp, fan jag pallar den inte. Jag vet att det inte kommer bli så, jag är för känslig, men hade jag fått välja hade jag varit själv i flera år. Så många som vill vara med någon och så jag som helst av allt vill vara själv, men ska envisas med att kasta mig in i saker.

Livet är ironiskt, förjävligt och underbart. Bara att leva med det. Allt blir så mycket lättare med den där muren uppe. Så mycket mer okomplicerat och framför allt, framför allt.. mycket mindre läskigt. Att visa vem man är, det är det läskigaste som finns. Skönare att skita i det och bara vara skön.

- MF

Måla leenden, färglägg allt grått och skratta tills magen värker, bara för att kunna dölja det som bankar bakom stängda hjärtan. - Angelica Blick

det finns ingenting mer att säga än att det här är den finaste låten som finns, punkt. :)

Vi vet ju att tiden läker alla sår och vet ni att det gör den. Men vissa sår lyckas man alltid sitta och pilla på och skrapa upp,

"Visst kan rädslan hindra oss från att göra sådant vi vill? Jag talar om rädslan för att misslyckas, rädslan för att det inte ska gå vägen. Hur jobbigt som helst. Det jag brukar göra i sådana fall är att bara bestämma mig för att göra det - och köra. Skulle jag verkligen låta rädslan hålla tillbaka mig? Ibland måste man helt enkelt våga ta steget utför stupet för att se om vingarna bär. Följ ditt hjärta, det är allt jag kan säga. För det är först då vingarna orkar bära dig, du måste på sätt och vis göra det själv. För vem ska annars göra det åt dig? Vingarna finns ju inte ens på riktigt."